Forntid och framtid
Det var intresset för framtiden som ledde honom till historien och så småningom på krokiga vägar via Åsa folkhögskola till kulturvetenskapliga programmet vid Linköpings universitet.
- Om man inte är nyfiken blir livet lätt tråkigt. Själv har jag aldrig tråktigt! säger Peter Carlsson.
Vägen till folkhögskolan var som sagt krokig för Peter Carlsson. En högstadieperiod med mycket skolk, gymnasiestudier som aldrig påbörjades, ett misslyckat försök att ta igen på Komvux i 25-årsåldern och så till slut en skadad rygg som gav tid till eftertanke.
- Jag trodde att jag skulle kunna luta mig mot arbetslivserfarenhet och komma direkt in på högskolan, men upptäckte att det inte går. Då blev jag tipsad om Åsa folkhögskola och bestämde mig för att pröva, säger Peter och visar vägen genom universitetets långa korridorer fram till samhällsvetenskapliga och humanistiska biblioteket. Linköpings universitet är långt från Åsa folkhögskolas överblickbara lokaler och små klasser.
- Vi är nästan lika många bara i min klass på universitetet som vi var på hela skolan på Åsa. Efter flera veckor dyker det fortfarande upp ansikten som jag är tvärsäker på att jag aldrig har sett förut på föreläsningarna. Men man vänjer sig, säger Peter och skrattar.
Historieberättande mormor
Hans bakgrund är långt ifrån akademisk. Men en mormor med känsla för historieberättande kompenserade bristen på studievana i familjen.
- Någon gång i tioårsåldern blev jag väldigt intresserad av framtiden. Mormor fanns där och ville gärna prata och diskutera och berätta hur det var förr. Jag tror att jag redan då upptäckte att man inte kan säga något om framtiden utan att först lära sig något om det förgångna. I alla fall vaknade mitt historieintresse då och det hänger i än, konstaterar Peter.
Det krävdes två år på folkhögskolan för att Peter skulle få den efterlängtade behörigheten för högskolestudier. Två år som krävde en hel del nytänkande för den som inte suttit på skolbänken på åtminstone 15 år.
- Det jag lärde mig på Åsa var framför allt att studera. Vi jobbade mycket fritt, fick en uppgift och förväntades lösa den och presentera resultatet. För mig fungerade det bra, jag tyckte det var roligt. Och jag har jättemycket nytta av det nu, vi jobbar likadant på universitetet.
Klassisk elev
På Åsa blev Peter en klassisk folkhögskoleelev: en man med bristande skolgång, brokigt yrkesliv och en anledning att tänka över framtiden. Så såg majoriteten av folkhögskolans elever ut ända fram på 90-talet. Men de senaste tio åren har folkhögskolans elever bytt skepnad. Nu är majoriteten unga och inte sällan omotiverade, tvingade till studier av ett samhälle som misslyckats med att skapa jobb för ungdomar.
- Fast jag var långtifrån ensam. Jag skulle uppskatta att ungefär en tredjedel av eleverna på Åsa var som jag. Och skillnaden är inte så stor på universitetet. Här är två tredjedelar tjejer och medelåldern ligger ungefär på 23. För mig spelar det inte så stor roll, jag är en social dåre som älskar att umgås med olika sorters människor.
Bortre landmärke
Historia är en stor del av kulturvetenskapliga programmet och det är dit Peter längtar. Inledningsveckorna har varit tuffa med ämnen som vetenskapsteori och vetenskapsfilosofi.
- Vetenskapen kräver ett eget språk som jag har varit tvungen att lära mig. Jag fick lov att köpa ett särskilt lexikon och lärde mig 38 för mig helt nya ord på två veckor. Jo, det är sant, jag har räknat dem, säger Peter och skrattar igen.
Målet är att i första hand klara av de tre åren på kulturvetenskapliga programmet. Men Peter vill gärna hänga kvar i studiemiljön så länge som möjligt.
-Jag kanske ska bli lärare? Eller jobba som museipedagog? Någon form av undervisning blir det nog i alla fall, även om det bortre landmärket fortfarande är lite suddigt, säger han.