Aktivist om Pride: ”En ständig kamp”
Livet som hbtqi-person hårdnar. Det tycker Pell Uno Larsson, mångårig aktivist för homo- och bisexuellas rättigheter, och manar till fortsatt kamp för allas lika värde. I lördags deltog Åsa folkhögskola i Pride Katrineholm.
Då kulminerade 2023 års lokala pridemanifestation med ett tåg genom stan och festival i Stadsparken. Åsa gick under egen banderoll i tåget, och bidrog till festligheterna bland annat genom deltagare från streetdanskurserna.
Folkhögskolan är öppen för alla, och vill ge såväl kursdeltagare som personal möjligheten att på olika sätt arbeta för en rättvisare och mer och inkluderande värld. Att sluta upp bakom budskapet i Pride är därför en självklarhet.
För att ge en bakgrund till manifestationen och en historisk bild av hbtqi i Sverige, bjöd skolan tidigare under prideveckan in Pell Uno Larsson. Han är homosexuell, i dag 82 år, och sitter i styrelsen för RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter.
Hans historiska återblick började redan i slutet på 1800-talet.
– Innan dess pratades det egentligen inte om homosexualitet. Och när det gjordes, var det mest om manlig homosexualitet. Kvinnor, resonerade man då, har väl inget sexliv, inledde han.
I Sverige var samkönat sex kriminaliserat fram till 1944. På många andra håll i världen är det än i dag förenat med fängelsestraff eller böter. I fem länder – som snart kan bli sju – riskerar htbqi-personer dödsstraff.
– Vissa länder förnekar att där alls finns några homosexuella. På många håll tvingas homo- och bisexuella leva så dolt att ingen utanför deras egen grupp känner till dem.
"Våga prata om homosexualitet. Det är inte farligt", uppmanade Pell Uno Larsson när han gästade Åsa folkhögskola.
Att homosexualitet i Sverige avkriminaliserades i mitten på 1940-talet påverkade samhällets acceptans mycket lite, menar Pell Uno Larsson. Män och kvinnor som drogs till personer av samma kön ansågs generellt vara sjuka; drabbade av något slags mental rubbning. Den som var öppen med sådan sexualitet skulle sålunda ”botas”. Bland psykiatrins experimentella metoder ingick att pumpa manliga patienter fulla med testosteron i avsikt att öka deras attraktion för kvinnor.
– Av det blev de stora, starka, finniga – och arga. Men likt förbaskat förblev de homosexuella.
Försöken att ”bota" fortsatte med än mer drastiska ingrepp som kastration och lobotomering. Med tiden kom psykiatrin att prova såväl elchockbehandling, avsersionsterapi och olika slags försök till omvändelse.
– Än i dag förekommer omvändelseförsök inom familjer och en del kyrkor. Det måste vi få ett stopp på, tycker Pell Uno Larsson.
Hans första förälskelse som barn var i en annan pojke. Länge försökte han stå emot sina känslor och drifter och gifte sig med en kvinna. Först i 30-årsåldern kom han ut ur garderoben, där han liksom andra hbtqi-personer gömt sig undan intolerans, diskriminering och homofobi.
I slutet av 1970-talet avskaffades homosexualitet som sjukdomsdiagnos. Men Pell Uno Larsson är inte övertygad om att sjukdomsstämpeln är borta.
– Vi är inte på riktigt en del av samhället, vi är fortfarande på kant med normerna. Livet som homo- och bisexuell har börjat hårdna igen och hbtqi-personer ifrågasätts åter. Det är en ständig kamp vi måste föra. Skulle man släppa efter på Pride är vi snart tillbaka där vi varit.
Pell Uno Larsson var i 30-årsåldern när han tog steget att bejaka sin sexuella läggning. Nu har han 50 års perspektiv över livet som homosexuell.