Mr Tourette på Åsa hyllade det ”halvstörda”
– Jag vill ha ett liv, sa den unge mannen som klädd i LRF-keps, randig kavaj och tvångstankar steg baklänges in på det psykiatriska sjukhuset.
Hur och varför Pelle Sandstrak till slut hamnade där, fick en road tillika oroad publik veta när Mr Tourette på tisdagen kom till Åsa.
Pelle Sandstrak alias Mr Tourette möttes av en fullsatt A-sal på Åsa folkhögskola.
Det är så han kallar sig, Sandstrak: herr Tourette, efter den neuropsykiatriska diagnosen förknippad med tics och obehärskat beteende.
Med tiden har det blivit hans alias och artistnamn. Men bakom föreläsningsaffischerna och bokomslagen döljer sig djupare innebörder. Namnet är också en hyllning till det annorlunda, en näve i trynet på vanlighetsfascismen. Det signalerar också stolthet över Sandstraks egen livsresa, från hopplös tokunge i Nordnorge till välkänd ambassadör för rätten att vara ”halvstörd”, som han uttrycker det.
– Jag ville bli hundra procent frisk. Men inte hundra procent normal, säger Sandstrak/Mr Tourette om sin långa väg tillbaka till livet.
Hans besök på Åsa folkhögskola blev precis så fartfyllt, humoristiskt och inspirerande som åhörarna kunnat hoppas. Skolans A-sal var proppad med kursdeltagare och personal, som fick möta en Sandstrak i uppenbar högform. Med maximalt energipåslag och ohämmad svada fångade han publiken direkt genom att konstatera att Sverige skulle vara ett ”jävligt tråkigt” land utan halvstörda människor som han själv.
Föreläsningen ”Mr Tourette – för ovanlighetens skull” handlar till stor del om Sandstrak själv. Om hans problematiska uppväxt i ett fiskarsamhälle i Lofoten. Om svårigheterna i skolan, fördjupade av funktionshindrets symtom. Om flytten till Oslo; fallet ner i drogmissbruk, hemlöshet och kriminalitet, de accelererande tvångstankarna som la sig som en blöt filt över hela hans existens.
– Tvångssyndrom hänger ofta ihop med Tourette. Det var på grund av dem jag blev uteliggare, inte av Tourette i sig.
Föreläsningen gav en glimt av Pelle Sandstraks kringelkrokiga livsbana fram till att han lärde sig hantera diagnosen.
Men föreläsningen berättar också historier om människor som kantade hans väg; de som trodde på honom, och som genom att avdramatisera och acceptera hans sätt att vara bidrog till hans i dag positiva självbild.
Där fanns den unga lärarinnan som klev in i Sandstraks värld och bad honom utveckla tankarna bakom hans fula haranger. Läraren som uppmuntrade honom att spela trummor med en avbruten blockflöjt när de vanliga stockarna var omöjliga för honom att ens nudda vid. Skolsköterskan som fångade upp honom när han ”nästan-dog” framför framrusande långtradare.
– Jag var en loser. Men hon såg något annat i mig. ”Du har så mycket i dig, pojkjävel”, sa hon. Hon var min skyddsängel, berättar han.
Sandstrak på föreläsningsscenen är en explosiv upplevelse, en kanonad av absurditeter och fysisk humor som emellanåt får publiken att kikna av skratt. Men där finns också mycket mörker och allvar. När Sandstrak var 24 år steg han smutsig och nedgången av ett tåg – baklänges, på grund av tvångstankarna – i Sverige där han träffade John Cleese. Ja, det var så han såg ut, psykiatriprofessorn som till slut bekräftade den unge mannens Tourette-diagnos.
Först planerades ett kirurgiskt ingrepp. Sandstrak ringde föräldrahemmet och berättade hoppfullt:
– Jag ska opereras nästa tisdag.
– För blindtarmen?
– Nej, hjärnan. Det är en ganska framgångsrik svensk metod.
– Ganska?
Mr Tourette använder sig av både kropp och själ – och sina symtom – i sina stå-upp-komiska föreläsningar.
Men professorn såg Sandstraks kreativa intelligens. I stället för att ta fram skalpellen, skickade han den unge norrmannen till Östra sjukhuset i Malmö, då fortfarande ett mentalsjukhus.
I fickan på den randiga kavajen hade han en post-it-lapp med meddelandet han skulle framföra när han kom fram. Han läste upp den för receptionisten. ”Jag vill ha ett liv.”
Efter många år av terapi lyckades Pelle Sandstrak sakteliga och med stor vilja vända sina motgångar till framgångar. Genom att berätta om det ger han hopp åt andra i liknande situationer. Livet han lever i dag, lever han tack vare Tourette – inte trots diagnosen. Och han har inget emot att förbli ”halvstörd”.
– Jag vill inte bli friskare än så här. Nu räcker det!